En dag kommer ett generationsskifte

Gården ligger i byn Djuped, tre mil norr om Kramfors, med en fantastisk utsikt över Ångermanälven. Det är en gammal släktgård som Bosse och Ann-Charlotte tog över för länge sedan, men huset som de bor i har de byggt på egen hand. Både skogen och gården betyder mycket för dem.
– Jag är den femte generationen som bor här och jag började jobba i skogen med svans och yxa redan som 14-åring, säger Bosse. Även Ann-Charlotte är uppvuxen med jord-och skogsbruk. Hon har planterat en hel del och familjen drev till och med upp egna plantor.

Medan Ann-Charlotte valde ett yrkesliv inom skolans värld har Bosse ägnat sig åt skogen på heltid. Förutom att jobba med avverkning har han byggt upp ett sågverk på gården. 
Det är inte någon vanlig liten såg för privatpersoner, utan en större anläggning med klyv, kantverk, barkmaskin och en hel del annan utrustning. Där har han både sågat eget virke och tagit på sig legouppdrag.

Bor på andra orter

Drömmen är så klart att något av barnen ska vilja ta över makarnas livsverk. 
– Vår önskan är att någon skulle vilja flytta hem och ta ansvar för både skogen och sågen. Men barnen har byggt upp sina liv på andra orter och det måste man ha förståelse för, säger Ann-Charlotte. En son bor utanför Lund och en dotter bor i Åre. Och så har de sonen Andreas som är manusförfattare och regissör, med hemvist i Stockholm. Frågan om hur generationsskiftet ska lösas har funnits i tankarna länge hos Ann-Charlotte och Bosse.

För några år sedan bad de barnen att komma hem för att inleda diskussionen. SCAs Thomas Jonsnäs hade i uppdrag att visa runt på fastigheten och berätta om skogen. Det var efter den träffen som Andreas fick idén om att göra en film om generationsskiftet och det blev inte någon liten satsning. I rollerna som Ann-Charlotte och Bosse syns Susanne Reuter och Peter Haber. Filmen hade premiär på bio 2023, fick fina recensioner och en stor publik.

Fiktion och verklighet

En del av scenerna filmades hemma på gården i Djuped.
– Vi är vana med det sedan Andreas tidigare filmer. När de spelade in ”I rymden finns inga känslor” höll de också till här. Teamet bodde hos oss i fem veckor och hela huset var fullt, säger Ann-Charlotte.Vissa delar i filmen om generationsskiftet bygger på verkliga händelser, medan annat är fiktion.
– Andreas måste så klart skruva till personligheter och handling för att det skulle bli en bra film, säger Ann-Charlotte.Men både i filmen och i verkligheten samlas hela familjen i skogen för att börja prata om generationsskiftet. Inget av barnen är riktigt redo att ta över och många olika frågor lyfts upp. 

Thomas Jonsnäs har inspirerat till en av huvudkaraktärerna i filmen, en skogsexpert som löpande ger goda råd till familjen. Thomas var tidigare virkesköpare, men är i dag gruppchef på SCA. Trots att han har bytt tjänst har han fortsatt att stötta familjen Öhman i deras skogsbruk. Filmen speglar också den tragedi som familjen drabbades av.

Lisa, Ann-Charlotte och Bosses ena dotter, blev påkörd av en bil och omkom när hon bara var tolv år gammal. Andreas kände att han inte kunde berätta historien om arvsfrågan utan att lyfta upp olyckan och saknaden efter Lisa, med tanke på att det har påverkat familjen så mycket.
– Först kändes det inte helt lätt med filmen, eftersom det kom fram så många minnen kring Lisa. Men det här är nog ett sätt för Andreas att bearbeta det som hänt och vi tycker att han har hittat en bra balans i filmen, säger Bosse.

Vill hålla ihop fastigheten

I filmen kommer familjen inte fram till hur generationsskiftet ska lösas. Och så är det också i verkligheten. Inget är bestämt, men Ann-Charlotte och Bosse är tydliga med två saker: Det får inte bli osämja och skogen ska inte delas upp mellan barnen.
– Vid laga skiftet delades gården upp i långsmala skiften och vid ett generationsskifte i början av 1900-talet splittrades den i åttondelar. Min farfar kunde lösa in de flesta och genom senare köp har min far och jag kunnat göra gården mer sammanhängande. Nu vill vi undvika en ny uppdelning, inte minst på grund av de enorma kostnader som det medför om Lantmäteriet ska stycka upp fastigheten, säger Bosse.

De tror att ett samägande mellan syskonen kanske kan bli den bästa lösningen.
– Att sköta det på tre personer kommer nog att gå bra. Barnen är inte några experter på skog, men vi vet att de kommer att få bra stöd. Vårt samarbete med Thomas är helt sagolikt. Inget görs på en höft, utan han är otroligt noggrann. Han sköter skogen som om den vore hans egen, säger Bosse. Filmen har bidragit till att frågan om generationsskiftet 
har fortsatt att vara aktuell för familjen.
– Den har nog gjort att syskonen har diskuterat frågan mer, men än så länge är det alltså inget som är klart. Vi får se till att hänga med ett tag till så att frågan hinner lösas, säger Bosse.

"Filmen var mitt sätt att hantera frågan"

Andreas Öhman har skrivit och regisserat filmen ”En dag kommer allt det här bli ditt”. Filmen bygger till stor del på familjens egna tankar kring det kommande generationsskiftet.

Hur kom du på att göra filmen?

– Det var nog mitt sätt att hantera frågan, för jag tyckte att det kändes ganska 
dramatiskt och jobbigt när våra föräldrar började prata om att de ville att någon av 
oss syskon skulle ta över fastigheten. Det väckte en massa tankar, bland annat om 
att våra föräldrar inte kommer att finnas med oss för alltid och om vad barndomshemmet och skogen betyder för mig.Filmen var också ett sätt för mig att bearbeta att min syster Lisa blev påkörd och dog när hon var tolv år. Att det hände är en central del av filmen, eftersom det så klart har påverkat hela familjen väldigt mycket.

Hur mycket är sant och hur mycket är 
påhittat i filmen?

– En hel del är sant, men jag har vinklat karaktärerna en del, lagt in mer komiska inslag och dragit saker till sin spets. Jag har också bytt plats på mig själv och Lisa, för att det skulle bli lättare att hantera ämnet och för att få perspektiv. Mamma fick läsa manuset i förväg, så att det kändes okej.

Vad har filmen betytt för familjen?

– Jag vet inte om det är just på grund av filmen, men vi har i alla fall börjat prata mer om generationsskiftet. I början ville vi syskon bara skjuta frågan ifrån oss. Vi lever ju i en modern värld där det inte känns självklart att någon av oss vill ta över gården. Alla vi syskon har byggt upp våra egna liv, långt ifrån Djuped. Men nu har vi kommit en bit på väg. Vi har inte kommit fram till något beslut, men pratar om att försöka hitta en lösning som 
bygger på samägande. Vi har en bra dialog och det är inte några konflikter eller så, vilket är väldigt skönt.

Hur känner du i dag inför tanken på att 
bli skogsägare?

– Det har förändrats en hel del med åren. Jag var mycket mer tveksam förut, men 
nu tycker jag att det skulle vara roligt och intressant. Ju äldre jag blir desto större 
intresse får jag för naturen och ser värdet av det historiska, som att min farfar jobbade i skogen. Och med tanke på all turbulens i omvärlden och det yrke jag har så känns det som att skogen skulle kunna ge lite balans.

Har du fått några reaktioner från andra 
som funderar på ett generationsskifte?

– Ja, en del har hört av sig och berättat att filmen gett dem inspiration att ta med sig barnen ut i skogen och börja diskutera frågan. Jag har också blivit kontaktad av personer som mist en familjemedlem och haft svårt att prata om det. Det känns fint att filmen har kunnat vara till hjälp.

Text: Kerstin Olofsson 
Foto: Michael Engman